»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«
I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.
Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.
Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.
Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.
Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset.
Henrik Petersen, Sydsvenskan
Det är en fin, känslig, vacker, underbar liten bok. Jag kan tänka mig att det här är en av de bästa svenska romanerna i höst.
Yukiko Duke, SVT Gomorron
'Bära barnet hem' är en viktig roman som utmanar många farliga förenklingar kring adoption, moderskap och familjeband genom att både söka och finna ett rikare och mer exakt språk för de här erfarenheterna.
Stina Otterberg, Dagens Nyheter
'Bära barnet hem' är en vacker roman; öm, skör och doftande som ett spädbarns ömtåliga huvud; ärlig och uppriktig inför de svåra frågor som en adoption nödvändigtvis bär med sig. /.../ Det här är skickligt gjort.
Josefin Holmström, Svenska Dagbladet
[Cilla Naumann] skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.
Björn Kohlström, Tidningen Vi
Hela texten är som ett darrande spänningsfält som sprakar återhållet från den första sidan till den sista och gör läsningen till en näst intill fysisk upplevelse. // Naumanns genomlysta prosa gestaltar världen exakt och osentimentalt, utan att vare sig förenkla eller mystifiera. Här finns inte ett ord för mycket, aldrig en onödig förklaring eller opåkallad metafor. Med lätt hand tecknar hon en berättelse som är på en gång språkligt nyanserad, psykologiskt insiktsfull och politiskt brännande.
Naima Chahboun, Borås Tidning
Romanen är välskriven och påfallande lättläst, men den har djup som en ytlig läsning inte förmår avtäcka. Vare sig man är mor eller far eller av olika anledningar saknar barn ger berättelsen rika insikter och vidgade perspektiv.
Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ-häftet
En av sommarens finaste romaner // det här var en bok som berörde ända in i själen.
Bloggen Och dagarna går
Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.
Kristian Ekenberg, Östersunds-Posten
Röster om Springa med åror:
Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.
Ur Augustjuryns motivering
en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.
Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter
Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.
Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)
Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.
Annina Rabe, Dagens Nyheter
Målningen på omslaget är "Tjärn" av Karin Broos (beskuren)
