âVad ska det bli av pĂ„genâ, undrade sĂ€kert pappa Wiking, nĂ€r
han hösten 1951 lÀmnade av sin 15-Ärige son Bengt vid Tomteboda
Blindinstitut. Sonen hade under de senaste Ären förlorat
det mesta av sin synförmÄga. I den hÀr boken berÀttar Bengt
Lindqvist sjÀlv om hur det blev. Vi fÄr lÀsa om slitet med
studierna fram till en magisterexamen i sprÄk vid Lunds
universitet och om en strid med Skolöverstyrelsen om rÀtten
som blind att fÄ utbilda sig till lÀrare. Han berÀttar om hur han
bytte karriÀr, lÀmnade Sveriges Radio och nÄdde höga poster
inom handikapprörelsen, blev riksdagsledamot och statsrÄd
i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Hans yrkeskarriÀr
avslutades med ett FN-uppdrag som sÀrskild rapportör
i handikappfrÄgor, ett uppdrag som förde honom till ett stort
antal lÀnder. I bokens avslutande del funderar författaren kring
en rad aktuella Àmnen, som fÄngar hans uppmÀrksamhet.
Varför blev livet som det blev? Blindheten var naturligtvis
ibland ett hinder, men var den kanske ocksÄ nÄgot annat? Var
den rent av en tillgÄng eller framgÄngsfaktor i Bengt Lindqvists
liv?
âBengt kom med tunnelbanan till Skanstull och var pĂ„ vĂ€g upp mot
utgÄngen. Ofta under sitt aktiva liv kÀnde han att han fick för lite
fysisk trÀning. NÀr han kom fram till trappan tog han dÀrför tag i rÀcket
och for ivÀg uppför. FÀrden avbröts abrupt med att hans huvud sjönk
in i nÄgot mjukt men ÀndÄ fast. Det visade sig att han kört huvudet i
magen pÄ en stadig man pÄ vÀg nerför trappan. Uppretad röt denne:
âĂr du blind, din djĂ€vul?â âDet kan du ge dig fan pĂ„â, svarade Bengt,
rundade mannen och fortsatte uppĂ„t.â
Bengt Lindqvist
född i Helsingborg 1936, utbildning som sprÄklÀrare, ledande poster
inom handikapprörelsen, riksdagsledamot och statsrÄd under perioden
1982-1995, uppdrag som FN-rapportör i handikappfrÄgor 1994-2002.