En löjtnant skriver att han aldrig tÀnker undvara plikten sÄ lÀnge blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dödandet och kriget mÄste fÄ ett slut. En annan av Karl XII:s soldater sÀger Ät frun att se efter hans smÄ töser, att tÀnka pÄ honom för han glömmer henne aldrig och kÀnner glÀdje i hjÀrtat och bröstet för henne. Andra knektar slukar kriget med hull och hÄr, som om de inte kunde leva utan det.
Genom karolinska soldaters fÀltbrev frÄn framför allt Karl XII:s fÀlttÄg i Norge 1716 och 1718 trÀnger soldaternas röster frÄn stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nÄdde Sverige. Skrivelserna fÄngades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.
Breven som inte kom fram bÀr vittnesbörd om krigets fasa, glÀdje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brÀnnande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.
