âFör jag kan inte sluta lĂ€sa. Det Ă€r en förbannat modig bok som slĂ„r filosofiska knutar pĂ„ sig i sin subjektiva svindlande smarta omvĂ€rldsanalys, som badar i kroppsvĂ€tskor och samtidigt talar sig varm för det bottenlösa behovet av kĂ€rnfamiljen. â
Sveriges Radio
âDet Ă€r oftast outhĂ€rdligt trĂ€ffsĂ€kert, sorgset, överlĂ€gset, tryfferat av subtila litterĂ€ra anspelningar som skeptiska leenden mot en lĂ„ng tradition av kvinnligt skrivande om smĂ€rta.â
Dagens Nyheter
âI sina bĂ€sta stunder lĂ„ter det som en kvinnlig, nutida version av Dostojevskijs kĂ€llarhĂ„lsmĂ€nniskaâ
Göteborgs-Posten
ââŠ..utan att försöka sĂ€tta snabba etiketter pĂ„ vad detta nĂ„got Ă€r â ja dĂ„ uppstĂ„r nĂ„got alldeles magiskt, nĂ€mligen ren och skĂ€r litteratur.â
Göteborgs-Posten
»Det kan verka som att allt gÄtt i lÄs. Terapin har hjÀlpt. Man trÀffar en bra man. FÄr barn. Man blir rik. Man blir lycklig.
Först var man dÄlig sedan blir man bra.
Jag kan beskriva livet som i Amazing Grace. Jag var tappad. Nu Ă€r jag funnen. Ăven om det ocksĂ„ Ă€r sant Ă€r du kvar. Det river i mig.«
D e kroniskt handlar om kroppen som valuta. Om tid som gÄr baklÀnges. Ungdomens idioti. BerÀttelsens joddlande tjatter. KÀrnfamiljens dörrar. Jordplattorna som rör sig. En amputerad arm som slÀnger en rosa blomma i en pöl i en parallell verklighet. Att Àga en pundare, men ingen annan. Palmes chilenare. Klonade uskor. Barnet som styr vÀrlden. I smyg.
I korridorerna pÄ Huddinge sjukhus, dödsljungen pÄ JÀrva, knarkrondellen i Malmö skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli smÀrtans genealogi.