I maj 2017 dör min mamma i cancer. Hon gÄr bort efter ett lÄngdraget och smÀrtsamt sjukdomsförlopp. Kvar Àr vi som Àlskade henne. Hennes barn och hennes man min pappa.
Han ska precis försöka börja bygga upp sitt liv igen och vÀnja sig vid en tillvaro utan sin livskamrat, nÀr han drabbas av den mest fruktansvÀrda, skrÀmmande sjukdom som finns. Inom loppet av mindre Àn ett och ett halvt Är förlorar jag bÀgge mina förÀldrar. Alltför tidigt, alldeles efter varandra och pÄ ett skoningslöst sÀtt.
Som mÄnga andra lÀste jag Ro utan Äror nÀr den kom ut, Ulla-Carin Lindquists bok om hennes kamp mot ALS. Jag sÄg Àven hennes dokumentÀr, Min kamp mot tiden. Jag lÀt min son hÀlla en hink med isvatten över mitt huvud, filmade och lade ut pÄ Facebook nÀr Icebucket Challenge kom. Jag satte in bidrag till forskningen. Jag tÀnkte dÄ att ALS mÄste vara den allra vÀrsta sjukdom som finns. DjÀvulens sjukdom. Den kallas sÄ, och aldrig har ett namn varit mer rÀttvisande. Det Àr en sjukdom som Àter upp den drabbade inifrÄn, stÀnger av kroppsfunktion efter kroppsfunktion, burar in kroppen i ett fÀngelse alltmedan hjÀrnan förblir lika glasklar och skarp som tidigare. Aldrig nÄgonsin hade jag kunnat förestÀlla mig att den skulle drabba min pappa.
Det hÀr Àr min berÀttelse om hur jag förlorade mina förÀldrar. Det Àr en berÀttelse om sorg, saknad och förtvivlan. Men ocksÄ om kÀrlek, livsglÀdje och tacksamhet.