Ingmar Bergman skrev jÀmt. Filmmanus, pjÀser, böcker, artiklar men ocksÄ dagböcker, brev och andra slags meddelanden till omgivningen. FrÄn 1939 till 2000 finns till exempel nÀrmare sextio bevarade arbetsböcker, vilka tjÀnstgjorde som kladdar, dagböcker och förtrogna terapeuter under det egentliga skrivandet.
ĂndĂ„ betonade han ofta hur han misstrodde sprĂ„ket i allmĂ€nhet och skriften i synnerhet. Hur kunde det komma sig? Var han Ă€rlig nĂ€r han pĂ„stod att han över huvud taget inte kunde skriva? Eller sĂ„ Ă€r denna paradox helt grundlĂ€ggande i en nĂ€rmare granskning av ett av det svenska nittonhundratalets mĂ€rkvĂ€rdigaste konstnĂ€rskap.
Författaren Ingmar Bergman Àr den första boken som koncentrerar sig pÄ författarskapet som verkat i skuggan av den vÀrldsberömde och geniförklarade regissörsverksamheten. HÀr blir det möjligt att för första gÄngen se hur det var genom skrivandet som regisserandet tog sin form - allt frÄn Ären i Filmstaden som "husslav" för manusverksamheten till de senare Ärens större romanprojekt, vilket ÀndÄ skedde i lÀtt maskerad form dÄ det Àr sÄ tÀtt förknippat med filmerna med samma namn. Varför denna kluvenhet? Var det alltid författare han ville bli? Varför var han sÄ tveksam till att publicera sina verk nÀr han var sÄ sjÀlvbekrÀftande i sin övriga verksamhet? Kanske kan vi nu Àntligen fÄ svar pÄ dessa frÄgor.
