PurpurfÀrgen har Ànda sedan antiken förknippats med kejsares och kungars makt. I 1600-talets Sverige beskrevs den ideale hÀrskaren med just en klÀdmetafor: fursten skulle rÀtt kÀnna och bÀra sin purpur . Kungen skulle alltsÄ vara fostrad att regera rÀttvist i sitt rike och samtidigt bevara sin stÀllning gentemot fiender. SÄdana var de verkligt kungliga dygderna.
Hur skulle dÄ blivande kungar som Karl XI och Karl XII utbildas för att fÄ dessa ideala egenskaper? Idéhistorikern Andreas Hellerstedt beskriver de tankar om bildning, fursteuppfostran och statskonst som formulerades i Sverige under andra halvan av 1600-talet. I fokus stÄr texter av Emund Figrelius och Andreas Norcopensis som bÄda undervisade just de tvÄ prinsarna. Skrifterna mÄlar upp bilden av hjÀltar alltsÄ kungar och envÄldshÀrskare som av naturen sÀrskilt lÀmpade för konsten att hÀrska.
Hellerstedts studie ger en ny bild av samtidens vurm för kungligt envÀlde. Den byggde pÄ en politisk ideologi som beskrev hur fursten skulle verka för det allmÀnna bÀsta, och att samhÀllets vÀl i praktiken inte kunde skiljas frÄn regentens egen överlevnad. Eftersom kungar ansÄgs besitta ett ovanligt skarpt förnuft och dÀrför förstod sig pÄ saker bÀttre Àn andra, menade man att de ocksÄ hade rÀtt att sÀtta sig över konventionell moral.
