"GĂ€sten Ă€r en otroligt slug roman, i klass med Ottessa Moshfeghs Ett Ă„r av vila och avkoppling. Emma Cline Ă€r sĂ„ skicklig pĂ„ att fĂ„nga bĂ„de det som döljer sig under en perfekt yta och maktspelet mellan mĂ€n och kvinnor, dĂ€r bĂ„de mĂ€n och kvinnor utnyttjar varandra för att överleva - fast pĂ„ olika sĂ€tt.â
Annika Wall, BorÄs Tidning
âI GĂ€sten skriver Cline fram en olycksbĂ„dande stĂ€mning av förfall, en kĂ€nsla av att en katastrof nĂ€r som helst kommer att intrĂ€ffa. Det kan handla om nĂ„got konkret, som ett oövervakat barn nĂ€ra vattnet, eller nĂ„got mer symboliskt, som att de pooler Alex kommer till tycks bli allt smutsigare. ⊠Det Ă€r modigt och skickligt att vĂ„ga störa och kittla lĂ€saren pĂ„ detta sĂ€tt utan att erbjuda nĂ„gon omedelbar dramaturgisk tillfredsstĂ€llelse.â
Johanna KĂ€ck, Dagens Nyheter
âEmma Cline skriver med sensuellt drivâ
Amanda Svensson, Sydsvenskan
âAtt tvĂ„ av mina associationer gĂ„r till John Cheever och Bret Easton Ellis Ă€r ett gott betyg. ⊠Emma Cline skriver fram en vĂ€rld dĂ€r alla vet sitt och andras vĂ€rde, oavsett vilket kapital som rĂ€knas. ⊠GĂ€sten Ă€r en skickligt skriven och konstruerad roman, rekommenderad lĂ€sningâ
Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad
...............................................................
Sommaren gÄr mot sitt slut pÄ Long Island och Alex har just blivit ombedd att lÀmna huset dÀr hon bott den senaste tiden med sin Àldre pojkvÀn. NÄgonting gick fel och relationen Àr över: han ska se till att hon fÄr skjuts till stationen sÄ att hon kan ta tÄget hem till stan.
Men Alex stannar kvar. Först följer hon med i det som hÀnder motstÄndslöst, sen med alltmer precision i sitt agerande. Hon Àr ung och snygg, utan ekonomiskt kapital men med en exakt förstÄelse för vad andra vill ha av henne och behöver henne till. Long Island Àr vÀlbÀrgat med enorma villor och formklippta hÀckar, solen gassar ner pÄ de privata strandklubbarna och nÄgonstans mÄste allt denna rikedom kunna öppna sig mot den som inte har nÄgot?
Alex har en plan men den krÀver att hon hÄller sig flytande i en vecka, fram till Labor Day. I den nya tillvaron har hon gjort sig fullstÀndigt beroende av andra. Kroppen Àr en valuta, hennes förmÄga att lÀsa av rummet en annan, en förhandlingsbar moral en tredje. Emma Clines gÄtfulla huvudperson rör sig frÄn plats till plats och lÀmnar mÀnsklig förstörelse i sina spÄr.
GÀsten Àr en andlöst spÀnnande roman med stark underström, vibrerande nÀra gestaltad och samtidigt sÄ ovanligt öppen att hela boken framstÄr som en spegel.
...............................................................
âSĂ„ stark Ă€r vissheten om den egna rĂ€tten till framgĂ„ng, om att det förflutna kan upphöra att existera bara man undviker att vĂ€nda sig om. PĂ„ sĂ„ vis Ă€r GĂ€sten en berĂ€ttelse om hĂ€nsynslösheten i den amerikanska drömmen - och om den förödelse som ligger och pyr i dess spĂ„r.â
Johanna KĂ€ck, Dagens Nyheter
âI den pragmatiska, kalkylerande livskonstnĂ€ren Alex har Cline skapat nĂ„got sĂ„ ovanligt som en sympatisk cyniker. Det Ă€r ett komplext personportrĂ€tt, dĂ€r Alex, trots att hon skenbart Ă€r avtrubbad, likgiltig och avstĂ€ngd, faktiskt uppvisar ett betydligt större kĂ€nsloregister Ă€n de flesta. I relationen till sina offer pendlar hon mellan förakt och ömhet, egoism och generositet. Hon Ă€r en sann mĂ€nniskokĂ€nnare, en form av betraktare som validerar mĂ€nniskors existens bara genom att finnas dĂ€r, som ser och bekrĂ€ftar deras sanna natur.â
Amanda Svensson, Sydsvenskan
âClines bildsprĂ„k Ă€r ofta sĂ„dĂ€r trĂ€ffsĂ€kert utan att anstrĂ€ngningen bakom görs mĂ€rkbar. ⊠en hyperrealistisk roman som doppar sig i Baudrillards simulacrum-teori likvĂ€l som den Ă€r en svidande uppgörelse med hur vĂ„r tids besatthet av yta har gjort oss helt okĂ€nsliga för ansvar och omsorg. HĂ€r gĂ„r Cline lĂ€ngre in i det som Ă€r trasigt i oss, och om hennes tidigare böcker har varit genomgĂ„ende bra tvekar jag inte att kalla den hĂ€r för bĂ€ttre.â
Björn Kohlström, Bernur
âDetta Ă€r en vĂ€lskriven roman, med en stark huvudkaraktĂ€r som kĂ€nns trovĂ€rdig. Att historien utspelar sig under en sĂ„ kort period Ă€r imponerande och det hela tiden lite dimmiga tidsperspektivet Ă€r lika bra skrivet som klassperspektiven.â
Emilia Nilsson, BTJ 4 av 5