I början av 1960-talet Àlskade osÄrbara tjugoÄringar att spaka Tunnan och Lansen i stÀndiga, krigsliknande övningar med otyglade lÄgflygningar. De övade invasionsförsvar med en outtalad hotbild frÄn öst medan Sverige hÀvdade sin neutralitet under kalla krigets dagar. En stark ledning inom Flygvapnet hade med hjÀlp av en expansiv flygindustri och försvarsvÀnliga politiker skapat vÀrldens fjÀrde största flygvapen, med fler Àn tusen svenska flygplan. Samtidigt hade Tunnan och Lansen ett förfÀrligt haverifacit. Var tredje plan havererade eller brann upp. Flygarna betalade priset. Förlustsiffran uppgÄr till fler Àn 600 efter andra vÀrldskriget. Den mest olycksdrabbade perioden intrÀffade under Torsten Rapps tid som flygvapenchef, med ett sjuttiotal flyghaverier och 46 döda under femton mÄnader. Sju av offren kom aldrig med i haveristatistiken. De var ett trösklag som drack kaffe i ett kök i Vikbo nÀr ett Lansen som övergetts efter brÀnslehaveri rammade huset. Tragedin i Vikbo har alltid betraktats som en slumpartad olycka. Den ledde till att ÄttaÄriga Inger miste sin familj och liksom sin farbror fick leva med obearbetade trauman. Inte förrÀn tre decennier efter Vikboolyckan kunde flygvapnet genom förÀndrad flygkultur och ett systematiskt sÀkerhetsarbete nÄ fram till nollvisionen, ett Är utan flyghaveri med dödsoffer. Sedan nÀstan tjugo Är har heller ingen stridsflygare omkommit. Och först femtio Är efter den vÀrsta olycka som drabbat civila pÄ marken uppdagades sveket: Rapps ledning hade negligerat kÀnda brister i Lansens brÀnslesystem och i vÀntan pÄ beordrade reparationer ÀndÄ tillÄtit fortsatt flygning.