»En av de vackraste och mest säregna berättelser som den svenska litteraturen känner.« Marianne Steinsaphir, ICA-Kuriren
I övre Norrland, »ödelandet«, fann Stina Aronson [1892 - 1956] sin slutliga litterära hemvist 1946 med romanen Hitom himlen. I denna reducerade värld, där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet, träder berättelsen om Emma Niskanpääs liv fram ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant. Hitom himlen är höjdpunkten på Aronsons långa författarskap och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner. Med förord av poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal.
STINA ARONSON [1892 - 1956] föddes i Stockholm men fann efter ett långt författarskap sin slutliga litterära hemvist i övre Norrland, »ödelandet«. Hitom himlen [1946] författarskapets höjdpunkt och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner gjorde henne till en av den tidens mest betydande författare.
»Man får leta länge efter en starkare skildring av en människas kamp mot en helvetisk vinter, mot den snö och kyla som hotar att ta livet av henne. Vi känner varats olidliga tyngd, ända in i märgen.« Sara Danius, Dagens Nyheter
»Stina Aronson är en magisk författare, en av våra få.« Göran Zachrison, Sydsvenskan
»Virtuos gestaltning av norrländsk natur och det stillastående.« Annelie Jordahl väljer Hitom himlen som en av 10 romaner till en svensk litterär kanon i Kristanstadsbladet
»Hitom himlen är något så märkligt som en praktiskt taget händelselös bok, som ändå är svår att lägga ifrån sig. Spänningen bygger till stor del på språket, men också på den diffusa känslan av hot. Emma Niskanpääs världsbild kommer inte att förbli orubbad. Utanför byn finns andra människor, okända varelser som inte är frälsta. Omvärldens golvdrag sipprar sakta in i pörtena.« Carina Burman, Svenska Dagbladet
»I Hitom himlen målar Aronson med hjälp av drastiska liknelser, en upplöst kronologi och dramatiska ljusskildringar upp ett nästan tidlöst Norrbotten, med igenfrusna fönster och laestadianskt gammaltestamentlig världsbild. Resultatet är ett slags tjärdoftande barkbrödsmodernism, med en fängslande intensitet.« Daniela Floman, Göteborgs-Posten