Jan Fridegård spred skräck och fasa i den fina litterära världen med sina tre första böcker om statarynglingen Lars Hård. Det litterära klimatet kan ändra sig tämligen fort ibland. Så blev fallet för Jan Fridegård. Hans prosa räknas nu till den svenska diktens kronjuveler och det tillhör samtidens bildning att vara orienterad i hans författarskap. Förändringen skedde ganska snabbt och mången kanske fick intrycket att den också gick tämligen smärtfritt.
Lars Hård går vidare är en bok som vederlägger en sådan föreställning. Boken berättar historien om hur den av samhället utstötte Lars Hård bereder sig en väg till författarskapet och finner en grund för sitt liv. Det är självbiografiskt - som så mycket av det bästa Fridegård skrivit. Fridegård hade ingen lätt väg till debuten, till de första böckerna, till en tillvaro som diktare efter de första framträdandena. I samhället rådde den stora arbetslösheten. I Tyskland flammade bokbålen. Återskenet gjorde inte situationen bättre för en författare med Fridegårds ambitioner. Sjukdom kom också till och det får nog anses som ett underverk att Lars Hård fick möjligheten att gå vidare. Småningom lägges en sparsam grund för ett nytt liv och en förändring sker också i Lars Hårds känslavärld. Den växer fram ur mötet med den kvinna som blir hans hustru och slår ut i befriad blom i det äktenskap som blir Lars Hårds stora lycka på jorden. Men samhället förändras också till det bättre. Det är mycket som samverkar till den harmoni, den lugna, varma mänsklighet som småningom präglar denna bok.
Så blandas här allt det som fridegårdläsaren lärt sig hålla av: det bitska, beska och ironiska med humor. Okonventionell fromhet och djup medmänsklighet.
