Huvudpersonen i denna roman av Björn-Erik Höijers, som utspelar sig i trakten av Uppsala, är en konstnär, Selfrid. Han arbetar hårt för att i målade trätavlor finna uttryck för sitt våldsamma, disharmoniska temperament. Selfrid är en outsider, en trotsare och ensittare, frukten av ett olyckligt äktenskap mellan en brutal fader och en vek moder. Han kastas mellan dessa poler i sin arvsmassa. En fruktansvärd episod, återupplevd i minnet, är beskrivningen av hur Selfrid försöker göra upp med fadern under en makaber jakt genom skogen. En misslyckad kärleksupplevelse kommer honom att misströsta om sin förmåga att nå fram till sin medmänniska.
Men så händer det något som för Selfrids psykiska och konstnärliga frigörelse är av största betydelse. Han får ta hand om en ung flicka som känt sig missanpassad i ett oförstående borgerligt hem och som vinddrivits under sitt utbrytningsförsök. Hos Selfrid finner hon en fristad undan det gäng som utnyttjat och misshandlat henne. Det är två var på sitt sätt vilsna och förföljda människor som finner varandra och för första gången får full utlösning för sitt förkvävda ömhetsbehov.
Romanen är en allegori över det ljusa och det mörka, som är ett av huvudmotiven i Selfrids konst. Det upptar honom ständigt; här får det sin fulla belysning. Men det är också en berättelse om ondskan, som här möter det som är starkare än den. En angelägen bok. Den har en mörk, metafysisk underton och den griper tag i läsaren med en nästan magnetisk styrka.
