Sommaren 2004 reser Elisabet ner till MĂŒnchen. En stad som hon under mycket dramatiska förhĂ„llanden lĂ€mnade för 30 Ă„r sedan. Hon har fĂ„tt brev frĂ„n Wolfgang, som Ă€r svĂ„rt sjuk och som har nĂ„got han vill berĂ€tta. NĂ„got han skulle ha sagt för lĂ€nge sedan. Under vistelsen i Tyskland tillĂ„ter Elisabet att djupt undantrĂ€ngda minnen fĂ„r komma upp till ytan. VanförestĂ€llningar, demoner och rĂ€dslor men ocksĂ„ vackra, sköra, kĂ€rleksfulla minnen. Minnet av att ha Ă€gt nĂ„got mycket vĂ€rdefullt och vackert. Hon vĂ„gar se dem, prata om dem och i tysthet utmana dem. Kanske inte förstĂ„ dem men nĂ€r hon accepterar att de finns och funnits, börjar skuggorna, som följt henne i sĂ„ mĂ„nga Ă„r, att mjukna i konturerna.