"Johannisson har en röst som man inte kan undgÄ att drabbas av."
Göteborgs-Posten
"Josefinas sÀtt att beskriva sin upplevelse Àr bÄde gripande och otÀckt verklighetstrogen."
BTJ
En julidag 1988 kommer en kvinna som heter Mona till socialkontoret i VÀxjö. Med sig har hon tvÄ smÄ barn och barnens pappa Klas. De vuxna lÀmnar över barnen till handlÀggaren och Äker dÀrifrÄn. Ett av de tvÄ barnen Àr den dÄ fyrÄriga Josefina Johannisson.
Det Ă€r sista gĂ„ngen Josefina trĂ€ffar sin mamma. NĂ„gra dagar senare hittas Monas kropp i skogen och eftersom mordet Ă€r brutalt och iögonfallande fĂ„r det ett namn, âStrĂ„ssamordetâ, och anvĂ€nds av media som en bild för den rena ondskan. Den person som finns skyldig och döms för mordet Ă€r Klas. I ett slag försvinner bĂ„de mamma och pappa. Kvar finns tvĂ„ barn, och ett samhĂ€lle som nu ska kliva in i deras stĂ€lle.
Josefina Johannissons memoar Àr berÀttad med en klar röst. I pusslet hon lÀgger kring sin familjs historia stiger Mona fram som den hon var innan vÄldet drabbade henne: intelligent, sÄrbar, drömmande. Men Johannisson skildrar ocksÄ sin egen kamp med det liv hon fick. Det Àr i Sveriges riksdag hon för första gÄngen berÀttar om hÀndelserna: hon Àr nu nÀstan fyrtio, tvÄbarnsmamma, en respekterad yrkesperson. Rummet tystnar nÀr hon tar ordet. Hon pratar om sorg och livskraft, om vÄld och ansvar. Vad behöver samhÀllet göra för barnen nÀr en mamma mördas?
