Bertil började lÀsa. Artikeln beskrev hur nÄgon helt okÀnd man utnyttjat uppstÄndehen kring Anita Ekbergs ankomst till flygplatsen och gjort inbrott i en avdelning, dÀr det förvarades utlÀndsk valuta, som de frÀmmande flygplansbesÀttningarna kunde fÄ komma i Ätnjutande av, om de av en eller annan anledning - till exempel vid förseningar till följd av startförbud pÄ grund av dÄligt vÀder - behövde förstÀrka sitt kassaförrÄd. Tjuven, som av allt att döma arbetat ensam, hade kommit över betydande belopp, fast man Ànnu vid denna upplagas presslÀggning inte hade kunnat faststÀlla hur mycket pengar det rörde sig om. Ingen hade sett brottslingen, det fanns inget signalement. Det var bara nÄgra SAS-tjÀnstemÀn och tullmÀn, som iakttagit en skugga - troligen iklÀdd grÄ hatt och ljusgrÄ regnrock - rusa genom hallen och försvinna ut i mörkret.
Polisen sades stÄ inför ett fullstÀndigt mysterium, och mystiken tÀtnade ytterligare genom att tjuven givit sig tid till ytterligare en till synes meningslös stöld: medan tullmÀnnens uppmÀrksamhet för kanske nÄgon minut riktats mot allt stÄhej kring den svenska filmstjÀrnan, hade han skurit sig in i en bal och tillgripit ett mindre parti balsatrÀ, som fraktades med flyg frÄn Sydamerika till det svenska export- och importbolaget Sennia.
