Essäboken utkom första gången år 1994 och är idag precis lika aktuell. Mazzarella lyfter fram den så ofta osynliggjorda tanten med en hyllning av hennes praktiska och vänliga väsen men boken handlar minst lika mycket om att leva och skriva och att få syn på allt det kan finnas att reflektera om. Den handlar om ting, fotografier, vänskap, vänners kritik, lycka, sorg, de döda ("vad du är har jag ock varit, vad jag är skall du ock bliva"), medelålder, likgiltighet/leda, krokodiler (exakt en på sid. 170, som en tant värjer sig emot med ett parasoll), benämnande, vardagens byggstenar, hur vi greppar det stora genom det lilla, kroppen och, oändligt kärleksfullt, om Meretes mor.
Pia Ingström, som skrev ett efterord till nyutgåvan 2009 formulerar sig så här: "Att läsa Mazzarellas essäistik är att bli inbjuden till ett samtal om stort och smått - och inte minst om hur stort och smått, eller det universella och det partikulära, oupplösligt hör ihop. Av alla finlandssvenska essäister är hon nog den som finast gestaltar just den självklara förbindelsen I Mazzarellas texter finns rikliga referenser till litteraturens stora och små namn, som Homeros, Martha Nussbaum eller den Heliga Birgitta, men lika rikliga till studenter, mostrar, skrivarkursdeltagare och andra som sagt eller skrivit något som intresserar henne. De vistas ledigt i samma lärdomens och reflektionens rum, grubblar över liknande frågor om ensamhet, hemmahörighet, minnets väsen, vad de skall äta till middag i kväll och vem som skall älska dem när de blir gamla och sjuka."
