"Utan brÄdska tÀckte han över den dödas ansikte med löven, började med ögonen, fortsatte med den uppvÀnda kinden, munnen, hakan. SÄ tog han lite jord i handen, strödde lÄngsamt över det lövklÀdda ansiktet, lÀt smÄ jordklumpar falla sakta mellan sina fingrar, tog Ànnu en handfull jord."
Lars Ek minns den första gÄngen han begravde nÄgot. Det var en grÀvling som hade blivit pÄkörd. Han kunde se hur grÀvlingen sprattlat i sanden pÄ vÀgen, innan den dött. Lars var bara ett barn dÄ, nÀr han tog hem grÀvlingen, grÀvde en grop, tÀckte dess ansikte med löv och tÀckte kroppen med jord. Sedan dess har mÄnga djur lagts till pÄ hans kyrkogÄrd. VÀgen har asfalterats sedan dess, men olyckor hÀnder ÀndÄ. RÄdjur, ekorrar och katter samlade i en glÀnta.
En dag ser Lars en bil volta, nÀr han kommer fram till bilen Àr föraren nÀstan död. Den unga kvinnan tittar pÄ honom, innan ögonen töms för evigt. Lars vet vad han ska göra, han har gjort det förut.
Denna novell ingÄr i samlingen "Konsten att dö i april".
Erik Eriksson föddes 1937 och Àr en svensk journalist, tv-producent och författare. Han har skrivit romaner, novellsamlingar, ungdomsböcker och lÀttlÀsta böcker. à r 2009 fick han Aniarapriset för sitt författarskap.