NÀr den ödesdigra pandemin bröt ut blev Maria Stepanova tvungen att avsluta en vistelse i Cambridge. Hemma i Ryssland drabbades hon av en förlamande letargi; vÀrlden hade dragit sig tillbaka frÄn henne, tiden blivit stum. NÀr hon slutligen kom till sans började hon lÀsa Ovidius, och chocken efter smittans utbredning löstes upp i otaliga röster och bilder frÄn denna helt ojÀmförliga gemensamma erfarenhet. Motiv och teman som legat vilande i henne fann med ens varandra, andra teman nÄdde sin bestÀmning. PÄ samma sÀtt som i Kroppens Äterkomst (2021) fÄngar Stepanova in historiska och samtida katastrofer i en raffinerad vÀv av rytmer och stÀmmor. LÄngdikten som vÀxer fram blir ett körverk om vinter och krig, fördrivning och exil, social isolering och existentiell övergivenhet - en besvÀrjelse av en frusen och lÄngsamt tinande tid.
Maria Stepanovas roman Minnen av minnet (2019) blev en vÀrldssuccé som har belönats med ett stort antal priser. Till den svenska utgÄvan av Vinterrit 20/21 fogar Stepanova ett nyskrivet förord som ocksÄ behandlar Rysslands krig i Ukraina.
