En kväll i oktober 1934 går Arvid på teatern tillsammans med sin hustru Britta. De ser ”Leendets land” av Franz Lehár. Hemma i lägenheten väntar hembiträdet och deras några månader gamla dotter.
Efter föreställningen bryter Arvids tankevärld samman och följande dag uppsöker makarna sjukhuset.
Arvid blir inlagd för att undersökas. Han protesterar våldsamt mot att bli kvarhållen på sjukhuset, motsätter sig behandlingar, försöker rymma och betraktas som en aggressiv och farlig patient.
Efter fyra år flyttas han från Frösön till Säters fasta paviljong där han blir kvar i tjugosex år.
I korta prosadikter skildrar Gunilla Johansson Arvids
liv som barn, ung och som vuxen man.
Genom hans öde beskrivs också den psykiatriska vårdens behandlingsformer. Från varma bad, elchocker och bältesläggning till den nya psykofarmakan under slutet av femtiotalet.