Lissu Lindvall från Helsingfors skickas som ett av ca 70 000 krigsbarn till Sverige. Medan bombplanen flyger tätt över Helsingfors tvingas Lissu ensam iväg med färja över Östersjön och ut till Kalmar i Småland. Där får hon bo på Rydlunda prästgård, med tant Ruth och prästen farbror Simon och deras dotter Maria-Greta. Till gården kommer också ett annat krigsbarn, Outi, som inte kan ett ord svenska.
I det nya landet krävs anpassning och tacksamhet, och som de flesta krigsbarns är Lissus liv präglat av rädsla och våld. Vågar ett sviket barn någonsin lita på andra? Hur klarar man sig annat än genom att bita ihop och vara duktig? Kontrasten mellan tryggheten i Sverige och bristen på allt i Finland är enorm, och rösterna hemifrån tystnar inte.
Sällsynt skarpt fångar Mia Franck barnets magiska blick, som både är klarsynt och ser det övernaturliga. Berättelsen är präglad av Francks mors upplevelser som krigsbarn i Sverige och vissa av breven är autentiska. Detta är en berättelse som visar hur kriget kryper in i alla människorelationer, även mellan mödrar och barn. Den visar oss också hur svårt det är att komma som en flykting till ett nytt land, hur tryggt det än är.
