"Ă , att fĂ„ svika sig sjĂ€lv! Att fĂ„ göra allting fel en enda gĂ„ng!" I Den sista grisen samlar Horace Engdahl Ă„terigen sĂ„dana aforismer, lĂ€ngre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till en egen genre. SjĂ€lv vĂ€ljer han att kalla dem fragment. Horace Engdahls texter Ă€r mĂ„nga gĂ„nger provocerande, men ocksĂ„ utlĂ€mnande och personliga. De Ă€r humoristiska och allvarliga, allvarligt humoristiska. De roar och oroar, bildar och leker, utmanar och bekrĂ€ftar. För den som har lyssnat pĂ„ radioprogrammet âAllvarligt talatâ Ă€r det ingen överraskning att Horace har ett mycket personligt sĂ€tt att tala och att uttrycka sig: eftertĂ€nksamhet och stillsam humor prĂ€glar hans framstĂ€llning.
Den som hĂ€r tror sig möta en svĂ„r författare med höglitterĂ€ra ansprĂ„k har att vĂ€nta en överraskning. Som ett fragment lyder: "Att skriva för den intellektuella eliten Ă€r som att vara instĂ€ngd i en hiss under ett strömavbrott.â. Och att han Ă€r utled pĂ„ kulturetablissemanget blir tydligt i mĂ„nga av fragmenten liksom i bokens avslutande teaterstycke âMannen pĂ„ brygganâ. "Mannen pĂ„ bryggan" (i upplĂ€sning av Magnus Roosmann) Ă€r en lĂ€ngre monolog dĂ€r en namnlös, medelĂ„lders man â en man som inte kĂ€nner sig hemma i samtiden â gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Sakta men ofrĂ„nkomligen kommer han till insikt om att vi idag har att skapa vĂ„ra liv, förverkliga vĂ„ra projekt â stĂ€ndigt dessa projekt â och med glĂ€dje möta livets utmaningar: det finns inte lĂ€ngre utrymme för mĂ€nniskor att âbara lĂ„ta sig födas till nĂ„got, som en grisâ. Monologen kommer att sĂ€ttas upp pĂ„ Dramaten vintern 2017 i regi av Eirik StubĂž.
