"Först nu Àr det som att hon förstÄr. My Àr död. "
Det finns sÄ mycket jag skulle vilja berÀtta. Hur mycket jag tycker om My och hur viktig hon Àr för mig. Att ingen nÄgonsin kommer kunna ta hennes plats. Hur sÀger man till nÄgon som snart ska dö att de inte fÄr dö, att de inte kan dö, för dÄ kommer jag ocksÄ att göra det. Jag kommer inte klara mig utan My. Det gÄr bara inte.
Mamma och pappa fattar ingenting. De bara pratar om att jag mÄste vara med andra kompisar ocksÄ. Jag vet inte hur mÄnga gÄnger de har sagt det. Och att allt kommer att bli bra. Ingenting kommer bli bra, det kommer bara att bli hemskt.
NÀr Moas bÀsta kompis fÄr cancer och dör, Àr det som om Moa ocksÄ gör det. Hur ska hon kunna leva vidare nÀr My Àr borta? Det gör sÄ ont att Moa inte orkar kÀnna nÄgonting lÀngre. Och hon orkar absolut inte höra alla frÄga henne hur hon mÄr och om de kan göra nÄgot. Till slut Àr det de hon varit mest arg pÄ, som fÄr henne att bestÀmma sig. Hon mÄste livet leva.
NÀr man mÄste livet leva Àr en bok om att leva. Om cancer, död och sorg men ocksÄ om vÀnskap, kÀrlek och glÀdje. LÀs ocksÄ NÀr man mÄste döden dö, boken om Moas bÀsta vÀn My.