En sorgsen och vacker diktsamling som berör ämnen som återkommer i Sonnevis diktsamlingar: den egna existentiella ångesten och den politiska omvärlden. Men som alltid finns underbar precis naturlyrik och kärleken till ett du –
Månen, mot fullmåne, lyste över alvaret, där jag for med bilen
i den mörknande vita natten Inga möten, förrän inne bland
byarna längs den östra landsvägen Framme vid huset såg jag åter
på månen Över hedens mörker Nu ristar grannen en filt
genom den öppna dörren Därinne skymtar en stol i ljust trä
Aristoteles undrar över idéernas, eidä’s delaktighet i den fysiska
världen Han avvisar föreställningen om delaktighet som alltför vag
Eller snarare, deras beröringar existerar inte Så rör Intet vid oss
Vilken hypostas av vilken ängel är jag då? Vem förleder jag till vad?
Det hyperrationellas ängel rör vid mig Till terrorn? Motterrorn?
Jag talar om de sociala centrifugerna Hur de är ständigt verksamma
Och om att det inte nu finns någon social kraft, eller politisk kraft,
med makt att upphäva dem Att jag inte ser någon väg ut Känner mig hemsk
