”Du satt på Karlavagnen. Sju stjärnor. Som mamma brukade peka på när vi satt ute om kvällarna. Titta där, sa hon och visade med fingret. Titta där!”
Men Julias pappa finns inte där uppe bland stjärnorna som hon vill tro. Karlvagnen är ett svart hål i Fruängen. Och det är där hennes pappa sitter. Insvept i spritångor och cigarettrök. Längst in i hörnet med handen om en öl.
Det har inte alltid varit så. En gång hade Harry och Elisabeth drömmar, de kunde prata med varandra utan att skrika och deras hjärtslag slog precis i takt. Sedan faller kärleken sakta isär och sovrummet doftar inte längre nytvättade lakan.
En sommar är de på semesterresa i Skåne. Där finns också Julia, deras åttaåriga dotter. Hon vill bada, samla snäckor och leta stenar. Hon vill krypa upp i mammaknäet och blunda, känna sig inlindad och varm, tänka att allt ska bli bra. Hon vill att pappa ska vara nykter. Hela sommaren. Att mamma ska vara glad.
De båda berättelserna varvas med Julias minnen. Hennes vuxna jag tänker tillbaka, ser Harry ligga utslagen på soffan, ser honom vingla längs vägen, hans glansiga läppar. Och hon ser Elisabeth, armarna som långa snören, axlarna tunga, och sig själv. Liten och tunn. Det sönderbitna guldhjärtat dinglande om halsen.
Du satt på Karlavagnen handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad pappa och en trasig mamma. Om kärlek, den som fanns och kanske fortfarande finns där någonstans. Om att se en människa långsamt gå sönder, och om att vara den människan.