Fyrtio dagar i öknen är en personlig bikt, utan några efterrationaliseringar, av hur en omvändelse kan gå till. Ökenvandringen är en 40 dagars konvalescens på ett norskt högfjällshotell vid jultiden, där de terapeutiska skidturerna och den påtvingade isoleringen mitt ibland glada julfirande turister blir en anledning för romanens jag att ta upp frågor som de flesta torde göra sig i liknande situationer, icke-troende, tvivlare eller sökare.
Boken skiljer sig från de flesta omvändelse-skildringar i så måtto att den vill i närbild inifrån visa de successiva stadierna i en sökande människas försök att acceptera sig själv och den paradoxala friheten att tvingas välja. De 40 dagarnas ökenvandring är en väg från ateism och materialism fram till en gryende tro, den ger tillbakablickar på händelser i ett fjärran eller närliggande förflutet, som småningom vävs samman till ett tydligt urskiljbart mönster.
Fyrtio dagar i öknen utkom första gången 1964 och är ett inlägg i den alltid aktuella debatten om tro och vetande, utan anspråk på att besvara frågor som endast kan besvaras i ett personligt ställningstagande till det egna jagets livssituation. För vad som verkligen sker vid en omvändelse undandrar sig nyktra förklaringar, därför att det alltid finns en fördold punkt som just är den avgörande. Och trons visshet kan förbli oviss till och med för den som tror.
”Ty tron får man inte i färdig förpackning, som babyfood. Den ska växa. Och allt är ambivalent.”
