"Den lille Ludvig XIV hade ännu inte fyllt fem år när han iförd en violblå dräkt trädde fram inför parlamentet och alla rikets samlade höga herrar i sin första 'lit de justice' i maj 1643. Med hög och klar röst höll han sitt första anförande. Det var kort: 'Mina herrar, jag har kommit för att uttrycka mina varma känslor för er och för att tala till er om mina angelägenheter. Min kansler kommer att upplysa er om mina önskemål.' Då allt var över kunde drottning Anna styra landet som hon ville och med vilka ministrar hon ville. Förvåningen var därför stor då hon valde Mazarin som sin förste minister. Skulle Frankrike styras av två utlänningar - spanjorskan Anna och italienaren Mazarin?"
”Guds gåva” kallades han när han var nyfödd 1638; föräldrarna hade fått vänta på barn i 23 år. Han tog sig själv smeknamnet "Solkungen", passande för en enväldig monark som gjorde kungadömet till en uppvisning i prakt, skönhet och hovetikett av aldrig tidigare skådat slag. Ludvig XIV samlade konstnärer, dramatiker och musiker omkring sig och gjorde Versailles till ett hov som alla Europas monarker försökte efterlikna. Det Stora Seklet kallas hans tid i fransk historia, en tid då Sverige och Frankrike var allierade och man började prata franska även i det svenska hovet. Ludvig var kung längre än någon annan, i 72 år. Slutet blev olyckligt. Hovets slöseri och de många krigen undergrävde ekonomin och bäddade för franska revolutionen sjuttio år senare.
När Herman Lindqvist berättar om Solkungen och livet i Versailles är han på sin favoritplats i historien. Och det märks. Ingen som börjar läsa hans berättelse om Ludvig XIV kan undgå att fascineras av denne kung, som mer än andra kommit att förknippas med den absoluta makten.
