Resor i glädje och fruktan är ingen vanlig resebok, snarare en sorts lyriskt svepande färd genom världens olika länder där Maria Wine också på samma gång tycks göra en liknande resa inom sig själv. Hennes nästan H. C. Andersenska lekfullhet kommer till sin fulla rätt, samtidigt som hennes inre skräckföreställningar under resorna får en motsvarighet i realistiska skräckupplevelser såsom jordbävningen i Agadir, översvämningar, trafikolyckor eller vilsegång i Marrakeshs labyrintartade gränder.
Vi får följa henne till många olika platser i världen. Oftast sveps vi hastigt med, men får ibland också sitta lugnt och njuta av morgonens utsökta kaffebricka i Köpenhamn eller göra en resa inom ett litet rum. Hon ger oss psykologiska porträtt av människor som hon möter under sina resor. Hon tillägnar Eilath och det krigsskövlade Warszawa var sin prosadikt. Vi får vara med om en uppgörelse med hennes barndomsstad Köpenhamn och vi får betrakta London och Bern genom en självupptaget nyförälskad kvinnas ögon. Hon beskriver sin vandring tillsammans med andra utlänningar längs den kinesiska muren och ett annat stycke tillägnar hon ett kinesiskt vin: Doftande snö, som blir ett prosapoem.
Sitt förord Till läsaren, slutar Maria Wine med följande rader: "Det sägs ju, att resa bort är att dö en smula, men jag vill tillfoga: att återkomma är att uppstå på nytt."
