Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.
Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.
Det här är den andra delen i en romansvit som inleddes med Att föda ett barn, om en hemmafrus liv och utblick i Örnsköldsvik. Och om klass, moderskap och alkoholism.
"Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag en dag skulle sitta djupt försjunken i en 500-sidig roman om hushållsbestyr och spädbarnsskötsel. Att Kristina Sandberg lyckas med det smått hypnotiska konststycket /.../ beror i allt väsentligt på berättartekniken. Jag inväntar, med en spänning jag aldrig kunnat förutse, berättelsens fortsättning." Nils Schwartz, Expressen
