Ungdomstid är en bergsbestigning. Vilken ger utsikt, men också insikt. Som är ett gift.
Ungdomlighet är exaltation, experimenterande med vetandets och kännandets teknik. Vid vägs ände finns kunskapen och det stora lugnet. Din originalitet bleknar, du ställer in skorna. Du blev någon annan.
Kunde man vända åter och undersöka? Kunde en bok om resan mot insikt få gå tillbaka i motsatt riktning och sluta i startpunkten?
Så fick det bli. Berättelsen börjar i en intellektuell infarkt i livets mitt. Den dyker ner i tjugoårens solvärmda tigermuskel, tar sig igenom tonårstiden för att till slut försvinna in i barndomens tystmarkssus och minnesförlust.
Läsaren, som möter en rad till synes osammanhängande scener, må ha sina tvivel om att detta är en roman. Jag tror nog att det klarnar.
Jag var 35 år och tänkte att jag nog var mogen för ett romanförsök. Manuskriptet och de sedvanliga refuseringsbreven blev sen liggande i den litterära skrivbordslådan. Men när jag några decennier senare tittade på texten tyckte jag nog att den duger.
Då så. Då kan vi då koppla på lite litteratur som elektrisk ström. Mellan insikt och det andra.
Gunnar Sommestad 1982, 2018
