Ernst Trygger, Sveriges statsminister 1923–1924, må vara bortglömd, men hans gärning fick varaktig betydelse. Tryggers regering lade grunden för public serviceradion och drev igenom kvinnors rätt till statliga tjänster.
Hans statsministerperiod blev kort, hans politiska bana desto längre. Trygger var riksdagsledamot för förstakammarhögern 1897–1933 och Herbert Tingsten beskrev honom som en av dåtidens stora politiska stjärnor.
Detta trots att han misslyckades med unionsfrågan och försvarspolitiken och att hans bitska debattstil skaffade honom många fiender, också inom högern. Han var framgångsrik i näringslivet, respekterad som briljant jurist och medverkade till att reformera svensk universitetsutbildning.
Ernst Trygger var en besvärande och besvärlig bakåtsträvare, motsägelsefull både som person och politiker, otidsenlig redan i sin samtid, men tidlös i sin strävan efter makt
