Sivert svarade inte. Han stod bara och såg på henne. Någonting glimmade i hans blick och hon vågade inte försöka gissa vad det betydde. Sanningens stund var inne, den hon hade fruktat så länge.

- Jag ville att gården skulle bli din efter allt jag har fått stå ut med på Granlunda, utbrast Malin häftigt. Aldrig, aldrig trodde jag att du skulle kunna komma hem med ... med den enda du aldrig kan få. För det förstår ni väl båda två, att ni inte kan leva tillsammans ... att ni inte kan få det här barnet ... Örfilen träffade hennes kind så hårt att hon var nära att falla omkull

- Jag hatar dig, väste Sivert. Åh, Gud, vad jag hatar dig!

Sivert drog Tordhild med sig ut och smällde igen dörren. Det var över. Hon hade förlorat Sivert - kanske också Harald. Nu kunde ingenting bli värre, tänkte hon. Men det kunde det. Mycket, mycket värre.