Rätten till våra kroppar har de senaste åren varit en del av den offentliga debatten, inte minst efter den omfattande Metoo-rörelsen. Men våldtäkt är inte som andra brott – det tycks nå djupare ner i vårt psyke, både individuellt och kollektivt. Våldtäktsdebatten är en av de sista bastionerna för fördomar kopplade till könsroller.
Därför är det befriande att läsa Mithu M. Sanyal som undersöker vår syn på våldtäkt och skärskådar de föreställningar som ofta hänger samman med detta brott. Varför förväntar vi oss att ett våldtäktsoffer ska vara för evigt traumatiserat när vi inte ser på samma sätt på offer för andra våldsbrott? Vad säger det om vår syn på kvinnlig sexualitet, att den är något som måste skyddas och försvaras, och som kan ”stjälas” av en man?
Med utgångspunkt i ett omfattande källmaterial som sträcker sig från Aristoteles fram till vår tids populärkultur och mediehändelser visar Sanyal att många grundläggande diskussioner om våldtäkt i högsta grad nu ännu återstår att föras.
”Ett grundligt kulturarkeologiskt arbete […] Förtjänar en stor stjärna för modet att bryta med ett så djupt rotat tabu.” Politiken
