Klockan nio på lördagsmorgonen den 17 juni 1972 ringer telefonen hemma hos en ung reporter på Washington Post, Bob Woodward. Det är chefen för den redaktion som bevakar lokala nyheter i huvudstaden som är på tråden. Han säger till sin medarbetare att komma in så fort han kan.
När Woodward kommer in till redaktionen får han veta att det gäller inbrott i det nationella demokratiska högkvarteret och får sig till livs en del märkliga detaljer som en garvad polisreporter redan snappat upp. De gripna har haft med sig kameror, avlyssningsutrustning och annan teknisk apparatur.
På eftermiddagen hålls häktningsförhandling med de fem gripna. Woodward beger sig till rätten. Där uppehåller sig som vanligt ett antal mindre framträdande advokater. Mitt ibland dem ser Woodward en man i dyrbar kostym. Han frågar mannen om han är där på grund av Watergatehistorien. ”Kanske det”, säger mannen undvikande.
Under förhandlingarna frågar domaren om männens yrke. Flera av dem svarar: ”antikommunist”. En av dem säger ”säkerhetskonsult” och tillägger att han nyligen slutat en statlig tjänst. Domaren undrar var. Mannen försöker att bara viska när hans svarar: ”CIA”, men Woodward missar inte repliken.
Tillbaka på redaktionen paras Woodward ihop med en annan ung reporter som också arbetar med historien, Carl Bernstein. Så börjar deras långa och mödosamma försök att kartlägga sanningen bakom Watergate.
Gunnar Walls berättelse om Watergate är tidigare utgiven i textform med titeln ”Watergate – en president står på näsan” i antologin Världens största politiska skandaler, Semic 2008.