Att bli mor- eller farförÀlder till ett barnbarn med funktionsnedsÀttning Àr annorlunda. Inget blir som man har tÀnkt sig. Ibland talas det om att man som mor-eller farförÀlder upplever en tredubbel sorg. Sorgen över sitt egna barns situation, sorgen över barnbarnets svÄrigheter och sorgen över det barnbarn som man inte fick. Jag kÀnner igen mig i beskrivningen, men sorgen var hela tiden blandad med den stora kÀrleken till mitt barnbarn. Egentligen har jag aldrig kÀnt sorg över det barnbarn jag inte fick.
Den hÀr berÀttelsen handlar mycket om mina kÀnslor och tankar som mormor till ett annorlunda barnbarn. Och om hur jag fick förmÄnen att jobba som personlig assistent och hjÀlpa Alicia framÄt i sin utveckling. Men den handlar ocksÄ om mitt barnbarn som kom till vÀrlden med stora hinder och som kÀmpar varje dag. Om hennes kamp att steg för steg kunna uttrycka sig och pÄverka sin situation utifrÄn sina förutsÀttningar. Hur smÄ, smÄ steg framÄt sÄ smÄningom blir ett stort steg. Hur viktigt det Àr att ge alla den hÀr möjligheten. Det Àr varje mÀnniskas rÀttighet att fÄ tillÀgna sig ett sprÄk.