Om vi vill, kan vi lĂ€sa den korta berĂ€ttelsen om Danserskan som den unge gymnasistens sinnesuppror och hans anstrĂ€ngning att en gĂ„ng för alla skingra molnen â ett ânu fĂ„r det vara nogâ. Han ger sig ut pĂ„ vandring pĂ„ Izu. Han Ă„tervĂ€nder flera gĂ„nger, slĂ„r sig ned pĂ„ varmbadhusen i trakten, insuper atmosfĂ€ren, skriver och nedkommer som genom ett trollslag med den mest daggfriskt förföriska berĂ€ttelse om sig och sitt möte med det vandrande teatersĂ€llskapet. Under deras fĂ„ dagar pĂ„ vĂ€g tillsammans fĂ„r vi ocksĂ„ vara med och se mycket â de obönhörliga sociala skikten i sprĂ„k och Ă„tbörder, den ogrumlade förĂ€lskelsen som berusar den unge mannen under nĂ„gra fĂ„ höstdagar och det oundvikliga slutet dĂ€r en stilla grĂ„t ombord pĂ„ Ă„ngaren mot storstaden fĂ„r vĂ€cka till insikt om en vunnen erfarenhet â eller om man sĂ„ vill â en ung mans försoning med tillvaron som den Ă€r. I berĂ€ttelsen Varmbadhusen har Kawabata hunnit se mer av det krassa livet bakom fasaderna till stadsbornas semestertillhĂ„ll i badbyarna. Trogen sin fĂ€bless för Ă„rstidsvĂ€xlingarna lĂ„ter han oss följa de prostituerades kamp för sitt uppehĂ€lle under hög och lĂ„gsĂ€song â och han gör det med alla kĂ€nselspröt ute â med sensualitet och humor. Som en försiktig betraktare nĂ„gonstans i nĂ€rheten av hĂ€ndelsernas centrum och med suverĂ€n kĂ€nsla för atmosfĂ€r â inte minst för de spelande lustarna i de Ă„ngande baden.
