Erik Johan Stagnelius (1793â1823) Ă€r den svenska romantikens huvudgestalt. Efter en barndom i prĂ€stgĂ„rden i GĂ€rdslösa pĂ„ Ăland studerade Stagnelius i Uppsala och Lund. Han kom till Stockholm 1814, dĂ€r han förde en undanskymd tillvaro som kanslist pĂ„ ecklesiastikdepartementet, samtidigt som hans diktning gick igenom en brant utvecklingskurva. PĂ„ nĂ„gra Ă„r förvandlades Stagnelius frĂ„n en konventionell kristen poet i klassicistisk stil till en brĂ€nnhet erotisk mystiker, vars diktvĂ€rld fĂ€rgades av studier i gnosticism och platonism. Samtidigt blev Stagnelius en versteknisk mĂ€stare, som lyckades avlocka de mest exotiska versmĂ„tt en naturlig, otvungen ordföljd. Stagnelius publicerade inte mycket under sin livstid â Wladimir den store 1817, Liljor i Saron 1821, Backanterna 1822 â och om inte hans efterlĂ€mnade manuskript hamnat i hĂ€nderna pĂ„ kritiken Lorenzo Hammarsköld, som raskt gav ut hans samlade skrifter i tre band, hade vĂ„r litteraturhistoria varit fattigare. Stagnelius levde isolerat, de fĂ„ som trĂ€ffade honom stöttes bort av hans sjaskiga yttre: Geijers fru beskrev honom som âvidrig och druckenâ. För Stagnelius var en sĂ„dan kontrast mellan inre skönhet och yttre förfall naturlig: samma spĂ€nning mellan det vi lĂ€ngtar efter i vĂ„rt inre och vĂ„ra yttre, kroppsliga band vibrerar i nĂ„gra av hans mest berömda dikter, till exempel Till förruttnelsen, NĂ€cken eller FĂ„ngen. Ănnu idag, nĂ€rmare tvĂ„ sekel efter hans död, ligger det fĂ€rska blommor pĂ„ Stagnelius grav pĂ„ Maria kyrkogĂ„rd pĂ„ Söder i Stockholm.