"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgÄr frÄn Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonsprÄk, hans SpÀtstil. Bilden av den Àldrade konstnÀrens sprÄk avviker dÀr starkt frÄn den gÀngse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stÀllet bryter den sene mÀstaren, som helt behÀrskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och dÀrmed ocksÄ med sin etablerade publik.
Den sena stilen Àr en exil som innebÀr en utrensning av allt ovÀsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna sprÄkets krav pÄ försoning av motsatser och motsÀgelser, av krav pÄ sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och sprÄk Àr i stÀllet naturliga inslag i denna sena fas.
Jag noterar att dessa bestÀmningar som borde vara aktuella för en ÄttionioÄrig poet har begrÀnsad relevans i mitt fall det enda nödvÀndiga har lÀnge varit mitt mÄl. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnÀrsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera.
Det Àr alternativa konstnÀrsliv som för mig har kÀnts lika angelÀgna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa mÀnniskor."
Kjell Espmark