âDet Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt skall jag sĂ€ga för den som bara Ă€r frĂ„n Stockholm att reda sig i trafikvimlet i en liten vĂ€stkuststads andliga vĂ€rldâ skriver Ingegerd Stadener om hjĂ€ltinnan i föreliggande roman. Och ingen ser att min daphne blommar Ă€r visitkortet frĂ„n en debutant, som med Ă€lskvĂ€rt gemyt, spetsat med nĂ„gra stĂ€nk elakhet, och med riklig mĂ€nniskokĂ€nnedom skildrar de knappa men laddade öden en ensam ung flickskollĂ€rarinna genomlever i en livlig garnisonsstad Ă„ren 1920â1929. Typgalleriet, som ömsom Ă€r strĂ„lande roligt, ömsom upprörande illa medfaret, bildar med tĂ„ngdoften, vĂ„gskvalpet och solglittret frĂ„n författarinnans palett en fascinerande fond för daphnen, som blommar osedd pĂ„ bar kvist i strandskogstrĂ€dgĂ„rden. Och boken bjuder pĂ„ en happy end, som i sin okonventionella och primitiva art kan ge lite var en tankestĂ€llare.
Ingegerd Stadener, 1903-68, Ă€lskade mĂ€nniskor â ocksĂ„ de solkigaste â och ville fĂ„ sina lĂ€sare att dela denna kĂ€rlek. Hon gĂ„r i denna roman förfĂ€rligt illa Ă„t det kĂ€ra gamla tjugotalet, som â hur harmlös och skrattretande dess lastbarhet i provinsiell upplaga numera kan förefalla mĂ„nga av oss â dock var havande med de tider som nu Ă€r. Men hon visar en allmĂ€nmĂ€nsklig vĂ€g ut och upp ur försumpning och misströstan.