Nutid och dÄtid smÀlter samman i det gamla sommarhuset vid havet dit Anna just flyttat med sina förÀldrar. Spökflickan Àr ett suggestivt och spÀnnande sommarlovsÀventyr i Maria Gripes anda, av kritikerhyllade Katarina Genar.
"Har du sett henne Àn? Spökflickan? Hon som blev inlÄst i ert hus?" frÄgar barnen i byn.
Anna vill inte lyssna pÄ ryktena. Samtidigt mÀrker hon att nÄgot inte Àr som det ska i huset familjen flyttat in i. Det kÀnns som om nÄgon iakttar henne. Natt efter natt drömmer hon om en flicka i gammaldags klÀder och svarta lackskor - det Àr som om flickan vill sÀga Anna nÄgot, men vad?
Helst vill hon bara lÀmna huset och byn och flytta tillbaka till bÀsta kompisen Karolina i Stockholm. Men Karolina verkar knappt ha tid att svara pÄ sms lÀngre. DÄ dyker den jÀmnÄriga Siri upp och bjuder in sig sjÀlv i huset. Hon visar sig ha sina egna skÀl till att ta reda pÄ mer om spökflickan i huset.
Katarina Genar har förmĂ„gan att skiva kort och lĂ€ttlĂ€st samtidigt som hon ger lĂ€saren en riktig roman, ett riktigt Ă€ventyr. Ăven en motvillig lĂ€sare - kille som tjej - kan lĂ€sa och lĂ„ta sig sugas in i en spĂ€nnande magisk berĂ€ttelse.
"Hur gör man för att skriva vÀldigt enkelt och rakt för unga lÀsare - men ÀndÄ inte platt och torftigt? FrÄga Katarina Genar (...) HÀr finns inga onödiga upprepningar, ett rent och klart sprÄk och precis lagom mycket ledtrÄdar och förklaringar. (...) Som flicka hade jag slukat den. Jag hade Àlskat det gamla fotot, drömmarna, gÄtans alla vindlingar, den nya, spirande vÀnskapen med Siri, den gamla tanten ... och alldeles sÀrskilt gestaltningen av den prövning det innebÀr för ett barn nÀr familjen flyttar."
Ă sa Christoffersson, Ăstgöta Correnspondenten
"Jag brukar tÀnka efter varje bok jag lÀser att det hÀr var den bÀsta hon har skrivit, Katarina Genar. Nu undrar jag om hon kan bli bÀttre! Jag Àlskar hennes Maria Gripe-stÀmning som vi snart mÄste döpa om till Katarina Genar-stÀmning; det mystiska, sÀllsamma och vagt vemodiga. Det Àr en kuslig stÀmning - lagom för gÄshud men aldrig för lÀskigt. Jag Àlskar hur hon skildrar dels flickornas vÀnskapsförhÄllanden men Àven Siris mormor som sörjer sin förlorade vÀn. Det Àr sÄ fint. Men allra finast Àr bilden av spökflickans mamma. Jag har aldrig lÀst en sÄ kÀrleksfull skildring av en psykiskt sjuk mamma!"
/Karin Cellton, LitteraturMagazinet