Hösten 2002 då livet förändrades på några sekunder, några ord som fick min värld att rasa samman. De efterkommande 1095 dagarna som kantades av kaos i mig och mina barn. Kampen för att få hjälp till barnen och även för egen del. Djungeln av myndigheter som jag skulle ta mig och barnen igenom. Att hitta rätt vård för mina traumatiserade barn och rätten till att skydda dem från övergrepp och hot.

Vikten av stöd från omgivningen och som ibland fick hålla upp mig i armhålorna när jag slokade. Jag var hela tiden tvungen hålla mig på en rak linje och inte vackla. Inte för en sekund fick jag vara osäker på mitt mål och alltid vara lugn, korrekt och ödmjuk. Att hämta styrkan djupt inom mig när jag var på gränsen till sammanbrott, att gå under skulle innebära katastrof för barnen och det kunde jag inte tillåta. Att inte låta avgrunden som hotade ta ifrån mig styrkan. Med denna bok vill jag berätta hur jag gjorde och vad som krävs av en ensamstående mamma till fyra barn som alla mår dåligt.

Utifrån de saker som de varit tvungna att vara med om, hur hittade jag rätt med sinnet i behåll?