Den romerska historien under antiken uppvisar dels en skara lysande kulturpersonligheter, kanske frÀmst diktare, dels en större skara osannolika skrÀckgestalter. I folkmedvetandet torde Nero vara den vÀrste av dem. Det intressanta Àr att Neros fem första Är som kejsare ofta betraktats som den mildaste och bÀsta epoken under tidig kejsartid. Förklaringen brukar vara att den unge blivande kejsaren hade tvÄ mycket mÀrkliga mÀn som personliga lÀrare och uppfostrare: dels den gamle krigaren och chefen för det kejserliga pretoriangardet Sextus Afranius Burrus, dels filosofen och författaren Lucius Annaeus Seneca.
I centrum för romanen stÄr Lucius Annaeus. Men inte under den tid dÄ han uppfostrar den begÄvade och livsfarlige blivande kejsaren utan under nÄgra mÄnader under Senecas sista Är. Det var en tid dÄ Neros storhetsvansinne tog förfÀrande proportioner sedan han lÄtit döda inte bara politiska motstÄndare utan ocksÄ sina egna slÀktingar i periferin och till sist sin egen mor och sin unga hustru. à r 62 mördade han sÄ ocksÄ Burrus. DÀrefter tappade Nero greppet om verkligheten och paranoida utrensningar av verkliga och misstÀnkta motstÄndare tog sÄdan fart att moderna forskare nu anvÀnder uttrycket Holocaust, Förintelse, om den tiden.
Seneca stod pÄ tur och visste om det. Romanen bestÄr av ett antal samtal som Seneca för under dessa sena mÄnader och strax innan han tvingades begÄ sjÀlvmord inför vÀnner och sitt husfolk. Och mitt i alltsammans brinner sÄ Rom.
Stewe Claesons nya roman tar pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt vid dĂ€r hans hyllade historiska roman Tiro slutade, den som följde den store tĂ€nkaren Cicero utifrĂ„n slaven Tiros Ă„ldrade blick. Ăven denna gĂ„ng stĂ€lls de stora frĂ„gorna pĂ„ sin spets: hur leva nĂ€r man vet att man har kort tid kvar, vad göra nĂ€r samhĂ€llet ruttnar uppifrĂ„n, hur överleva som god i en ond tid? - och det görs pĂ„ Stewe Claesons omisskĂ€nnliga lĂ€rda och underhĂ„llande prosa.
