"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." SÄ inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentÀr om Garbo, och hade dÄ haft anledning att tillbringa mÄnga timmar med den ganska otillgÀngliga, sjÀlvupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gÄng var vÀrldens största filmstjÀrna.
Men sÄ fick hon 2005 lÀsa de trettiotre breven frÄn Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs frÄn början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till lÄngt efter det att Greta avslutat sin karriÀr. Mimi lÀr ha burit dessa brev i sin handvÀska hela livet.
Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gÄng hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nÄtt sina drömmars mÄl nÀr plötsligt den vÀrldsberömd regissören Mauritz Stiller trÀdde fram och förklarade för henne att hon kunde nÄ lÀngre Àn sÄ. Mycket, mycket lÀngre ...
Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem pÄ Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fÄtt arbete pÄ varuhuset PUB, men lÀngtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonÄring lyckas hon komma in pÄ Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Vi fÄr följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av vÀlbefinnande, kamratskap och, för första gÄngen i Gretas unga liv, en kÀnsla av tillhörighet. En tid, ocksÄ, av passionerad kÀrlek.
Men sÄ intrÀder en total scenförÀndring i samma stund som mÀsterregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han bÄde lÀgger vÀrlden för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne frÄn den vÀrld och de mÀnniskor hon kÀnner och Àlskar.