”Jag borde le och jubla högt
men jag slutade sjunga när du kom
och nynnar endast pliktskyldigast
för visst kan jag inte gråta nu
när allt är bättre än det någonsin varit”
Jag stod bakom mammas byxben när jag var liten, tittade under lugg och ville ambivalent både synas och vara osynlig. Det enda jag visste djupt från magen var att jag behövde få känna mig trygg.
Skrivandet blev min bästa vän när jag vilset famlade mig fram i sammanhang som inte kändes naturliga och när dissonansen mellan det jag kände men inte kunde visa och det som blev ofta
inte stämde överens. När ord kändes för starka och betydelsefulla för att säga rakt ut och ansiktet frös i ett stramt anletsdrag fanns det skrivna ordet där för mig som en trygg väg.
Ofta lämnade jag en text framme på bordet eller gav någon jag höll kär ett vikt papper med känslor att läsa när jag själv var utom räckhåll. Därifrån har behovet av att skriva gått från att blygt beskriva känslor och tankar till att bli ett uppdämt behov att synliggöra och beskriva det som känns starkt men som är så svårt att visa.
