Jag återvänder aldrig

I december 1942 besökte den då 17-åriga författaren sin älskade farmor för sista gången. Hennes hus låg i en gränstrakt som ständigt växlade ägare men där alla talade ungerska. Många såg sig som bärare av två starka kulturer, den ungerska och den judiska. Ingen anade att inom arton månader skulle inte bara hela familjen utan hela den ungerska landsortens blomstrande ungersk-judiska kultur gå upp i den tjocka, svarta, illaluktande röken som bolmade ur krematoriernas skorstenar i Auschwitz. Mycket i denna bok handlar om aningslösheten hos dem som skulle drabbas och likgiltigheten hos dem som såg på, med enstaka lysande undantag. Om distinktionen mellan vi och dem. Om inre sammanhållning och skoningslöst hat. Om mördandets institutionalisering när den sanktioneras av den högsta makten. Boken är också ett försök att placera Förintelsens obscena monstruositet i den mänskliga biologins och sociologins ramar. Den skildrar också hur förföljelsernas ”utvalda folk” pendlade mellan skam och stolthet. Det handlar också om den obotliga sorgens orgelton som ständigt överskuggades av den okuvliga livsviljans trumpetstöt. Efter Auschwitz kan man inte skriva någon poesi, har Adorno sagt. Det är nonsens. Odödlig poesi har skrivits, inte bara efter Auschwitz, utan om Auschwitz. Men de flesta har trott att det inte skulle bli fler folkmord efter Auschwitz och att diskriminering och förföljelse av minoriteter tillhörde det förgångna. Tyvärr var detta också nonsens. Högerextremisternas framgång i många olika länder under den senaste tiden, Ungern inte minst, talar sitt tydliga språk.