Hur han Àn vÀnde och vred pÄ glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, Àn hit, Àn dit. Att stÄ rakt upp som ett anstÀndigt glas förmÄdde det inte. Glaset hade helt enkelt rÀtat pÄ sig.
Men eftersom det stod pÄ en stubbe som varit sÄgad mot alla regler och i strid med alla anvisningar frÄn skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjÀrnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte Àr död.
Det var i den stunden han blev konstnÀr.
Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belÀgenhet och beslutat sig för det stolta upprÀttstÄendet. Utan att riktigt förstÄ konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.
Han hade sjÀlv formulerat sitt mÄl: att med mÄleriets kirurgi öppna föremÄlen och visa deras inre liv.
Det Àr ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmÄr.
Klingsor utvecklades aldrig som konstnÀr. Han blev inte bÀttre, han blev inte sÀmre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig sjÀlv förblev han medelmÄttig och grandios, hur djupt man Àn borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de vÀldigaste djupen Klingsor.
Det anstÄr oss inte att göra Klingsor mindre Àn han var.
Klingsor Àr en roman om skapandets villkor. Med det gripande portrÀttet av konstnÀren Klingsor visar Torgny Lindgren Äterigen att han tillhör vÄra allra största berÀttare.