Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej! sÀger jag lÄgt men fÄr inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket.
Skriver THE CURE
Skriver SISTERS OF MERCY
Skriver BOYS DON T CRY
NÀr lektionen Àr slut reser jag mig lÄngsamt.
"Pornography" Àr Cures bÀsta album, sÀger du dÄ.
Nej, "Disintegration", sÀger jag. Efter den dagen Àr det vi och vÀrlden blir en annan.
Det Àr 1992. Första skoldagen pÄ gymnasiet och Lovis och Alex hittar varandra sÄ som man bara gör nÀr nÄgon totalt förstÄr en för första gÄngen. BÄda Àlskar musik och de skapar sitt eget universum dit ingen annan slÀpps in. De bakar scones, pratar musik, fikar, hÀnger, pratar Ànnu mer musik och om hur vÀrlden borde vara.
Lovis startar ett band och Alex hjÀlper henne. De vill sparka in dörren till etablissemanget. Alex Àr sÄ vacker att Lovis nÀstan dör. Hon nÀstan imploderar av kÀrlek-vÀnskap-kÀrlek-förtvivlan. Alex Àlskar Lovis ocksÄ, men som vÀn. Han dras till killar. Men hur nÀra de Àn kommer varandra Àr det en del av Alex som förblir en gÄta. Han Àr en magnet, han drar folk till sig, men han Àr ocksÄ vÀldigt destruktiv. Till slut blir det ohanterbart. Vad gör man nÀr den man Àlskar mest bara glider ivÀg i nedstÀmdhet och inte gÄr att nÄ?
OförstÀllt och gripande gestaltar Hanna Jedvik den starkaste, finaste vÀnskapskÀrleken och det motsÀgelsefulla i att hur nÀra man Àn kommer varandra finns det alltid en vÀrld dit man inte har tilltrÀde. Liksom i debutromanen Snart Àr jag borta spelar musiken en stor roll. The Cure, ThÄström, Bowie, Morrissey flimrar förbi. Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde gÄr som en röd trÄd genom berÀttelsen.
