Belarus. Numera ser man bara den brutala diktatorn Aleksandr Lukasjenkas ansikte framför sig när man nämner landet. Den järnnäve som fortsatt håller Belarus i ett strypgrepp sitter på en av världens brutalaste diktatorers arm.
Men kanske är just militärmakten, övervakningen, angiverisystemet och Lukasjenkas olika utspel egentligen tecken på svaghet.
Motståndet under flera olika ledare hade pågått i årtionden och sakta men säkert byggt upp modet, fått rädslan att vika en aning och till slut lyckats få ut folk på gatan inför presidentvalet 2020. En central roll spelades som flera gånger tidigare av demokratirörelsens mångårige ledargestalt, den nu fängslade Nobelpristagaren Ales Bjaljatski. 2020, när den etablerade bilden av president Lukasjenka som landsfader krackelerat och det dittills rådande samhällskontraktet revs upp och oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja lyckades samla brett stöd, gav belarusierna hopp om förändring, även nu när järnnäven är sluten kring landet.
I ”Lukasjenkas land” lyckas Martin Uggla levandegöra hela denna kamp och även beskriva bakgrunden. Det är kunnigt, initierat och personligt. Den breda folkliga revolten kan aldrig göras ogjord. Revoltörerna fortsätter oförtrutet sin kamp för frihet.
