âOm kvĂ€llarna var det nĂ€stan svĂ„rast för mig att gĂ„ in. Vinden mojnade och luften var klar och stilla, solen sjönk, himlaranden berörde hafvet och flöt tillsammans med det, och jag tyckte, att skeppen gingo in i solen. Praktfullt sĂ„g det ut, omgifna som de voro af aftonrodnadens purpur. PĂ„ min frĂ„ga: »hvarför gĂ„ skeppen in i solen, och hvart försvinna bĂ„de sol och skepp?» svarades, att det var goda och snĂ€lla barn ombord, som gingo in i himlen och att de kĂ€ra vĂ€nner, de hade dĂ€r förut, togo emot dem. Jag sade mormor, att jag inte alls ville resa med nĂ„gra andra barn utan jag skulle bygga mig ett eget skepp, hvars segel skulle vara af rosenfĂ€rgadt siden, dess tackel och tĂ„g af silfver och guld och att jag och mormor skulle fara ensamma med det in i solen.â
Wilhelmina Skogh, 1849-1926, var en framgÄngsrik hotellchef och var 1902-1911 chef för Grand HÎtel i Stockholm. 1878 blev hon den första kvinnan att inleda restaurangverksamhet och efter framgÄngarna med restaurangen vid Storviks stationshus utvidgade hon sin verksamhet med hotell lÀngs med jÀrnvÀgen. Minnen och upplevelser Àr hennes memoarer och utkom för första gÄngen 1912.
