Tillsammans med sin man och en liten dotter flyttar Annika Sandlund till Etiopien för att arbeta humanitärt för FN. Familjen hittar ett gammalt vitt hus i centrum av Addis Abeba, får tjänstefolk, ser akut nöd och stor glädje - och äter popcorn, ett måste vid varje etiopiskt samkväm.
Till och med under ett så kallat >>normalt>> år, då allt i princip fungerar, går Etiopien från kris till kris. Över fyra miljoner barn har mist åtminstone den ena föräldern - ofta båda. Barn som tigger, pojkar vars föräldrar dött av aids och flickor som jobbar i de rikare etiopiernas hem som tjänstehjon syns överallt. Hur förklarar man för sin egen dotter varför grannbarnen dricker det oljiga vattnet i rännstenen? Och hur hänger det ihop med den tusenåriga kulturen och den bördiga jorden?
Inom biståndsindustrin är barnfamiljer ovanliga och den bästa hjälparbetaren är singelmannen som kan packa ihop sina saker, rulla ihop sitt myggnät och vara framme vid gränsen ett dygn efter att han blivit uppringd. Parallellt med det humanitära arbetet pågår Annika Sandlunds eget intensiva familjeliv med graviditet, ny baby och vardagsjäkt. På samma klarsynta och sympatiska sätt som i sina Hbl-kolumner beskriver hon sin etiopiska vardag där hon brottas med regelverk och samvete. Annika Sandlund berättar om mötet med den unga förlossningsskadade Sarah, om kvinnor som lever i ett samhälle där de inte vill bli kallade för >>fria>> och om den gamle mannen hon en gång nekade hjälp.
Jag tittar på Philip, som tittar på vägen. I vårt förra liv, före barnen, skulle vi ha brustit ut i skratt, men inte nu. Kanske vi behöver lite semester. I vår verklighet betyder semester att åka till gränsområdena, begrava oss i jobb och få lite perspektiv. Prata med dem vars liv fallit sönder. Philip kan åka till byn där kollegan hålls fängslad, jag kan åka ut till flyktinglägret. Så får jag sova en natt. Ostört. Kanske kan det till och med få oss att sluta gräla.
