”Och vårvärmen snirklar sig in i huset, in under hennes blåprickiga klänning och han faller in i hennes blåa prickar och hon i hans mun, de breder ut sig så långt de kan, töjer på kroppen, o härliga hud och vinden sveper in i det öppna fönstret, över sängens bråte av ben och armar. Kom in i mig, stanna i mig, gå aldrig, hon håller i hans nedhasade jeans, den prickiga klänningen ligger som en utslagen blåklocka och han spetsar henne, borrar sig fast, o lämna mig aldrig och hon klyver hans tunga med ett enda hugg.
Ååååååå, herrengud är inte med de älskande. De är övergivna och har alltid varit. De skapar sin egen gud, varandra, och sin egen jävel, varandra, sen går de i bitar.”
Frank och Iris upplever sitt livs passion. Tills Frank begår brottet mot kärleken.
